Vem är man om man blundar? del.2
Klockan är fem på eftermiddagen, det är en rätt så kall februrari dag.
Folk går snabbt för att försöka unkomma kylan i sin färd på väg hem från arbeten och affärer.
Påpälsade med tjocka jackor och vinterkängor, stressar de fram genom staden.
På en bänk sitter en dyster och mörk figur, iklädd en sliten vårjacka med hål här och var. Byxorna är också väldigt slitna och på ena benet sticker knät ut genom en reva. Någon gång har det varit lagat men det har för längesen gått upp igen. Skorna är av en gammal sportmodell från Adidas, ett par skor som fört ett bra tag sen såg sina bästa dagar. Mannen stinker av smuts och alkohol. Det ligger även en doft av något surt, kanske är det en spya som inte blivit ordentligt borttvättad.
Människorna som passerar ignorerar och går omvägar för att inte komma för nära. Mannen huttrar av kyla, han mår inte bra. Han förstår inte riktigt varför hostan han haft så länge inte vill ge med sig. Det har bara blivit värre de sensare dagarna och det värker i lungorna av ansträgning.
En ny hostattack kommer och som på automatik flyttar sig människorna ännu ett steg bort för att inte komma för nära. Plötsligt faller mannen åt sidan och hamnar i en vriden ställning på bänken. Hostan fortsätter.
Han stänger sina ögon och försöker stänga ute kylan från vintern, kylan från människorna som inte verkar bry sig.
En dam passerar, hon slänger att ögonkast alkolisten på bänken. Hon rynkar på näsan, tydligen illa illa berörd av synen hon tvingas ta in på vägen hem från sin eftermiddagsshopping.
Så kommer en mamma med två barn förbi, det ena barnet ser mannen på bänken och frågar sin mor om varför det ligger en gubbe på bänken.
- Är det inte kallt åt honom? Varför sover han inte i sin egen säng?
Den stressade mamman rycker med sina barn och svaret på frågan blir att de måste ju skynda sig nu om de ska hinna äta de smelor de köpt innan det är dags för barnen att ge sig iväg till danslektionen!
De går vidare. Det fortsätter att passera folk, alla upptagna med sitt och sina egna planer för kvällen.
Klockan går, ingen frågar om den nu sovande mannen behöver hjälp.
Så faller snön igen...
Mannen ligger kvar.
Alla som passera blundar. Blundar för en medmänniska, för medkärleken.
Alla tänker de: Det där tar någon annan hand om.
Vem är man om man blundar?
Folk går snabbt för att försöka unkomma kylan i sin färd på väg hem från arbeten och affärer.
Påpälsade med tjocka jackor och vinterkängor, stressar de fram genom staden.
På en bänk sitter en dyster och mörk figur, iklädd en sliten vårjacka med hål här och var. Byxorna är också väldigt slitna och på ena benet sticker knät ut genom en reva. Någon gång har det varit lagat men det har för längesen gått upp igen. Skorna är av en gammal sportmodell från Adidas, ett par skor som fört ett bra tag sen såg sina bästa dagar. Mannen stinker av smuts och alkohol. Det ligger även en doft av något surt, kanske är det en spya som inte blivit ordentligt borttvättad.
Människorna som passerar ignorerar och går omvägar för att inte komma för nära. Mannen huttrar av kyla, han mår inte bra. Han förstår inte riktigt varför hostan han haft så länge inte vill ge med sig. Det har bara blivit värre de sensare dagarna och det värker i lungorna av ansträgning.
En ny hostattack kommer och som på automatik flyttar sig människorna ännu ett steg bort för att inte komma för nära. Plötsligt faller mannen åt sidan och hamnar i en vriden ställning på bänken. Hostan fortsätter.
Han stänger sina ögon och försöker stänga ute kylan från vintern, kylan från människorna som inte verkar bry sig.
En dam passerar, hon slänger att ögonkast alkolisten på bänken. Hon rynkar på näsan, tydligen illa illa berörd av synen hon tvingas ta in på vägen hem från sin eftermiddagsshopping.
Så kommer en mamma med två barn förbi, det ena barnet ser mannen på bänken och frågar sin mor om varför det ligger en gubbe på bänken.
- Är det inte kallt åt honom? Varför sover han inte i sin egen säng?
Den stressade mamman rycker med sina barn och svaret på frågan blir att de måste ju skynda sig nu om de ska hinna äta de smelor de köpt innan det är dags för barnen att ge sig iväg till danslektionen!
De går vidare. Det fortsätter att passera folk, alla upptagna med sitt och sina egna planer för kvällen.
Klockan går, ingen frågar om den nu sovande mannen behöver hjälp.
Så faller snön igen...
Mannen ligger kvar.
Alla som passera blundar. Blundar för en medmänniska, för medkärleken.
Alla tänker de: Det där tar någon annan hand om.
Vem är man om man blundar?
Kommentarer
Postat av: Erica
Usch, blev nästan ledsen när jag läste detta men det stämmer ju så bra. Ingen gör nåt, man förlitar sig på andra.
Mycket bra skrivet iaf.
Postat av: Blomman
Jag kände nästan tåren jag med.
Sant och hemskt.
Grymt är det ! Men det är ju så det funkar, alkisen får ligga där.
Fy.
Postat av: Xhevdet Muli
Väldigt bra illustrering :)! Man kan se det framför sig, och näst intill känna av den miserabla känslan som alkisen troligtvis utstrålar!
Mycket bra skrivet Ida :)! Vill du ta över min plats i tidningen eller? :)
Varma hälsningar, X :)
Trackback
