Vem är man om man blundar?
Snön yr utanför bussfönstet, det luktar lite surt om folks blöta vinterkläder. I bussen är det varmt, fuktigt och klibbigt. Det är nästan så att man får panik när man ska andas in.
Irritationen stiger i den nästintill överfulla bussen och lägger sig som ett lock ovanpå allt detta obekväma tillsammans med allas mössbeklädda huvuden.
I bussgången ligger det brunt slask kvarlämnat från allas skor som trampat in och ut hela dagen.
Så stannar bussen till vid ett stopp och en gammal dam kliver på. Hennes vinröda yllekappa är full av snö och hennes hand darrar lite lätt när hon stiger på och lämnar sitt busskort till chauffören.
Hon passerar de två första raderna med fulla säten. Där sitter medelålders män med huvudet i tidningar och portföljer, en kvinna i 30års åldern med en träningsväska i sätet bredvis sig. Hon ser fullt upptagen med att stirra ut genom fönstret.
Där sitter också en kille i tonåren med sänkt huvud och med ipoden på hög volym i öronen, han tittar inte upp och låtsas som ingenting.
Den gamla damen ler genom sina pigga ögon och fortsätter förbi, med viss möda nu när bussen börjat rulla igen.
Mönstret upprepar sig flera rader bak, det finns ingen som reser sig upp frivilligt för att hjälpa henne eller erbjuda henne en plats.
Alla resenärerna i bussen känner ett obehag, det känns lite jobbigt. De känner sig lite illa till mods.
De får förhoppningsvis iallafall lite dåligt samvete... För att de försöker blunda...
Blunda sig bort ifrån medmänskligheten, vända sig bort från hjälpsamheten, medkärleken.
De försöker blunda sig bort ifrån den äldre damen och alla tänker de samma tanke;
- Någon borde hjälpa henne, någon borde resa sig och ge henne sin plats.
Vem är man om man blundar?
Det här är bara min egen fantasi men det händer hela tiden runt omkring oss.
Vi, dom, jag och alla gör det. Tänker att någon annan borde, kunde... Vi blundar.
Kanske borde vi bli den där NÅGON som agerar?!
Tänk att få vara den där NÅGON som hjälper till med något så enkelt som att resa sig upp och ge sin plats till en äldre främling.
Irritationen stiger i den nästintill överfulla bussen och lägger sig som ett lock ovanpå allt detta obekväma tillsammans med allas mössbeklädda huvuden.
I bussgången ligger det brunt slask kvarlämnat från allas skor som trampat in och ut hela dagen.
Så stannar bussen till vid ett stopp och en gammal dam kliver på. Hennes vinröda yllekappa är full av snö och hennes hand darrar lite lätt när hon stiger på och lämnar sitt busskort till chauffören.
Hon passerar de två första raderna med fulla säten. Där sitter medelålders män med huvudet i tidningar och portföljer, en kvinna i 30års åldern med en träningsväska i sätet bredvis sig. Hon ser fullt upptagen med att stirra ut genom fönstret.
Där sitter också en kille i tonåren med sänkt huvud och med ipoden på hög volym i öronen, han tittar inte upp och låtsas som ingenting.
Den gamla damen ler genom sina pigga ögon och fortsätter förbi, med viss möda nu när bussen börjat rulla igen.
Mönstret upprepar sig flera rader bak, det finns ingen som reser sig upp frivilligt för att hjälpa henne eller erbjuda henne en plats.
Alla resenärerna i bussen känner ett obehag, det känns lite jobbigt. De känner sig lite illa till mods.
De får förhoppningsvis iallafall lite dåligt samvete... För att de försöker blunda...
Blunda sig bort ifrån medmänskligheten, vända sig bort från hjälpsamheten, medkärleken.
De försöker blunda sig bort ifrån den äldre damen och alla tänker de samma tanke;
- Någon borde hjälpa henne, någon borde resa sig och ge henne sin plats.
Vem är man om man blundar?
Det här är bara min egen fantasi men det händer hela tiden runt omkring oss.
Vi, dom, jag och alla gör det. Tänker att någon annan borde, kunde... Vi blundar.
Kanske borde vi bli den där NÅGON som agerar?!
Tänk att få vara den där NÅGON som hjälper till med något så enkelt som att resa sig upp och ge sin plats till en äldre främling.
Kommentarer
Postat av: anna lindh
Tooookbra inlägg! Visst tänker man sådär hela tiden, speciellt jag som är lite blyg har alldeles för många gånger varit tyst fast jag vet svaret när någon ställt en fråga rakt ut i luften (typ "men jaha, när kommer nästa buss då?!" eller inte hjälpt någon som i ditt bussexempel.. MEN jag försöker allt som oftast att gå emot min blyghet och hjälpa till när jag kan, och då blir jag så sjukt nöjd med mig själv :)
det finns ju undersökningar som visat att ju fler åskådare det finns, ju mindre benägna blir vi att hjälpa till, alla tänker samma sak "någon annan gör det".. läskigt men sant!
Postat av: Annso
Håller med ovanstående talare, väldigt bra skrivet Ida! Du är sååå vis min vän <3
Frågan man kan fortfölja din lilla story, blir oxå "vem vill du vara?".
Miss u
Trackback
